The City

Jag skriver inte längre. Jag tror inte jag har skrivit på länge. Det har blivit så många ups and downs det senaste året i The City. Jag skriver en herrans massa, försvinner. Skriver igen, försvinner. Gör ännu en comeback, sedan liksom ebbar det ut. Det är inte för att jag inte vill skriva. För det vill jag ju. Åh, vad jag vill skriva. Om skor som är så vackra att man blir tårögd, knallröda kappor och gnistrande Tiffany-armband. För det är ju jag. Det är ju så ni och jag har fungerat. Och vi har haft det så himla fint tillsammans.

Men det funkar inte längre. Jag är någonstans i livet där jag inte har den tiden. Jag är någonstans där jag har all tid i världen men samtidigt så har jag ingen alls. Den tiden är utom räckhåll för mig. Och hur gärna jag än vill börja skriva igen, säga att "hej, det har varit lite jobbigt ett tag - men nu kör vi igen!", så känns det som att det kommer sluta på samma sätt igen. Tiden försvinner. Jag försvinner. Så vad är meningen med att försöka? Med att svika er, igen. Jag vill inte vara den människan.

Kanske är det så. Kanske är det också så, att en dag tar det stopp. Jag kanske har nått den punkten när det inte längre finns något mer att säga. Det finns inga ord kvar. Alla strömmande, vackra ord om kärlek och skor, som jag fortfarande har inom mig - de vill inte komma ut. Kvoten är kanske fylld. Skivan går på repeat, dag ut och dag in. Nya outfits, samma ord.  

Herregud, vad jag tycker om er. Och herregud, vad jag tycker om min blogg. Det är ju min bebis. Det har den alltid varit. Men ibland, för att saker ska bli bättre - kanske man först måste låta det gå. Trots att det får hjärtat att gå i tusen bitar.

Jag tror att det var allt för nu. Men jag tror inte att det är ett avslut. Inte någonstans. För att jag kommer att fånga den tiden som ni är värda en dag. Kanske blir den dagen imorgon, om fem veckor eller ett halvår. Det visar sig. Men då, tro mig - då kommer orden att dansa och världen kommer att få ont i ögonen av alla vackra skor, Tiffany-armband och knallröda kappor. För det är ju liksom vi.

♥